Det svarta hålet

Sedan ett lång tid tillbaka kämpar jag emot. Det har varit, och är, en kamp mot en enorm dragningskraft som suger skaparenergi ur mig. Eller, närmare beskrivet, så har det varit förlamande, och jag har vacklande försökt stå emot. Det är som en svart hål. Vår samtid. En oundviklig brytpunkt där det kapitalistiska systemet faller isär, och den industriella perioden ersätts av en digital.

Det är i sig inget jag ser som negativt, det system som varit rådande måste utvecklas till något nytt, utan det är effekterna, reaktionerna och motreaktionerna. Samtiden har tagit min luft och det har blivit en kamp för att kunna skapa, och när det inte har gått har jag helt enkelt varit halv, eller ingenting alls.

För vad är jag om jag inte skapar?

Det är en fråga jag inte ens har ett svar på, och troligtvis är jag ingen, det går inte att särskilja skapandet från min person. Det är mina första minnen och hela mitt liv har jag uttryckt känslor, betraktelser, visioner, drömmar och planer. Så länge jag minns. I alla områden av mitt liv.

Jag är uppväxt på landet, utanför Stockholm, i ett underbart litet samhälle som heter Rånäs. Min pappa är präst och jag hade det oerhörda privilegiet att växa upp i en gammal prästgård där allt fanns tillgängligt, och jag fick skapa utan( nästan några) gränser. Kanske främst min mamma, som själv är kreatör i botten, lät mig redan från början få upptäcka, göra och uttrycka. Det är något mina äldre syskon fortfarande kan berätta om, hur jag tilläts vara ifred i mitt rum med stängd dörr, och under uppväxten gjorde jag radioprogram, målade, teateruppsättningar, sydde plagg, byggde om möbler eller övade i dagar på en koreografi i stora rummet.

Uttrycken har varit oberoende av form och jag använde det jag hade. Jag tog upp blålera från sjön för att jag sett på UR hur en kan göra byster. Byggde om en bokhylla för att det saknades en typ av garderob i en stil jag för tillfället inredde i. Målade ett träd på väggen, i ett hörn av mitt rum, med grenar som sträckte sig ut över taket, så jag kunde ligga på golvet under dem. Levde i fantasin att jag var en del av en kvartett som framförde The Lost Tapes med Bill Evans och Monica Zetterlund.

Jag känner helt enkelt inte till något annat än att skapa, i vilken form jag finner lämplig för min idé.

Men så, för ungefär tio år sedan växte det svarta hålet. Jag minns att jag stod med några av mina närmsta vänner i vårt andra vardagsrum, Side Track vid Mariatorget. Trump hade precis vunnit för första gången och jag sa att det kommer bli värre, gradvis mycket värre, under en lång tidsperiod. Att vi skulle få kämpa med allt vi har när konservatism, postkolonialism och fria marknadsivrare hårt slår tillbaka mot utvecklingen av det nya. Lite visste jag då att det hålet skulle bli så kvävande att jag emellanåt skulle tappa andan. Jag har gradvis paralyserats och mitt skapande, jag, har slutat vara.

För hur skapar en när samtiden obarmhärtigt lamslår och tillsynes inget hopp, försoning eller förståelse finns att se? För mig har det varit mer eller mindre omöjligt. Jag har tafatt försökt att designa och ta fram mönster till plagg jag saknar men mitt bland mönsterpapper, linjaler och skisser har samtiden trängt sig på och stulit min tanke och förmåga. Eller så har jag haft idéer om gemensamma projekt, som jag ansträngt mig för att berätta om för Anders, men ingen kraft har funnits att ta ut det.

Och till slut var jag på kanten. Dragen till den yttersta delen av det svarta hålet, med bakbundna idéer och händer förlamade längs sidorna. Jag insåg att jag antingen skulle slukas av hålet och sväva runt i intet, eller så var jag tvungen att göra det som jag sa på Side Track för så många år sen. Kämpa emot.

//Sofia