Nu går vi Off Stage

Det var 2019. Jag hade fått mitt första barn och när jag gick runt hemma i lägenheten började en tanke mala – livet som ett performance hade aldrig varit tydligare. Bilder och möten med andra föräldrar verkade utspela sig på en scen, med noga utvald scenografi, ljussättning och, inte minst, ett väl inövat manus.

Replikerna levererades i parken, i föräldragruppen och på BVC. Och kanske framför allt i sociala medier. Och jag upplevde allt mer och mer hur jag tappade intresset för möten där replikerna slentrianmässigt levererades, och det spred sig från föräldraskapet till livet som helhet. För jag har alltid varit mest intresserad av det som inte syns vid en första anblick, att dela och prata om det som inte är direkt i strålkastarljuset ute på scenen.

Det började tidigt för mig, att jag sökte med blicken och tittade efter det som fanns vid sidan av. Redan som barn älskade jag sagan Kejsarens nya kläder, hur bristen av kläder representerade något som ingen pratade om, ett skådespel med deltagare som applåderade för att undvika att bli utpekade som dumma.

Jag upplever ofta ögonblick och situationer när kejsaren inte har några kläder. Att jag står framför något som uppenbarligen är naket men det förväntas att jag ska applådera och tillsammans med andra utbrista i hyllningar. Det är något som jag allt mer känner är omöjligt.

Tanken kom att jag vill skapa ett sammanhang, en plattform där vi kan dela med oss av nakna ögonblick och erfarenheter. Att tillsammans med andra kreatörer skapa en plats där vi kan dela med oss av tankar, händelser och upplevelser som inte brukar stå mitt på scenen, som får skava, vara osminkade eller oregisserade.

Hoppas att du vill följa med framöver, och klä av oss kostymen, släcka strålkastaren och sitta nakna tillsammans utanför scenen.

// Sofia