Nu går vi Off Stage

Det var 2019. Jag hade fått mitt första barn och när jag gick runt hemma i lägenheten började en tanke mala – livet som ett performance hade aldrig varit tydligare. Bilder och möten med andra föräldrar verkade utspela sig på en scen, med noga utvald scenografi, ljussättning och, inte minst, ett väl inövat manus.

Replikerna levererades i parken, i föräldragruppen och på BVC. Och kanske framför allt i sociala medier. Och jag upplevde allt mer och mer hur jag tappade intresset för möten där replikerna slentrianmässigt levererades. Jag har alltid varit mest intresserad av vad som finns där bakom, att se och prata om det som inte är i strålkastarljuset ute på scenen.

En av mina favoritsagor är Kejsarens nya kläder. Redan som litet barn älskade jag mode, att ta fram olika identiteter och utgångspunkter för fantasi och skapande. I en flytt för ett par år sen hittade jag plaggskisser med tillhörande tygprover som jag gjort som 9-åring. Men, det är inte för kläderna som jag är så fäst vid sagan, utan det är bristen av dem och vad det representerar – ett skådespel med deltagare som applåderar för att undvika att bli utpekade som dumma.

Jag upplever ofta ögonblick och situationer när kejsaren inte har några kläder. Att jag ser något eller någon som är naken men förväntas utbrista – otroligt, vilket material, är det italiensk ull?

Här på Off Stage kommer vi dela med oss av tankar, händelser och erfarenheter som inte brukar stå mitt på scenen. Det kan vara något som vi upplevt eller funderar på, betraktelser eller erfarenheter som får skava, vara osminkade eller oregisserade.

Hoppas att du vill följa med och klä av kostymen, släcka strålkastaren och sitta nakna tillsammans bakom scenen.

// Sofia